Tjugofem kronor

Vi åkte som ni vet från Landvetter på julafton förra året med ett plan från Lufthansa. Vi skulle mallanlanda i Frankfurt på vår väg till Santiago.
Flygvärdinnorna tog emot oss på ett trevligt sätt och vi hann precis upp i luften innan de kom med smörgåsar och kaffe. Flygresan tog ca en och halv timme.

Vi blev ju kvar i Franfurt för att planet från Madrid inte kunnde landa för att det var för mycket is och snö på landningsbana så den vände tillbaka till Madrid. Kul för dom passagerarna!

Under tiden blev vi placerade på ett hotell i Frankfurt vi fick middag och frukost dagen efter.
Det fanns två plan att välja emellan vi valde att åka direkt till Santiago då blev vi placerade på ett plan till brasilien med flygbolaget TAM. Ca tio andra passagerare fick också plats på det fulla planet.
Varför just vi blev valda kan vi bara spekulera i.
Maria tror att vi hade ett västerlänskt namn så därför fick vi åka. Jag och Jimmy har kommit fram till att vårt namn fastnade pga en stor varuhus kedja i Chile vid namn;

Väldigt snyggt namn eller hur!!

Nåja vi kom iväg med TAM planet och for till Brasilien. På planet blev vi serverade middag med allt vi tyckte oss behöva till.

På morgonen blev det frukost innan vi landade i Sao Paolo efter sexton timmar i luften.

Vi bytte plan och bolag till LAN.

Vi hann upp i luften och vi blev serverade lunch efter ca tre timmar landade vi Santiago.

Under vår vistelse i Chile flög vi en gång till upp till norra Chile med LAN igen.

Flygresan tog ca en och en halvtimme och vi blv serverade kaffe, dricka och snacks.

Efter en månad åker vi från Santiago med LAN tillbaka mot Madrid.

Middag med vin och allt, ja det vill säga utan stearinljus och vit duk, och på morgonen serveras frukost på överesan som tar ca sexton timmar. Vi landar i Madrid och skall vidare mot Franfurt med samma plan.

Vi måste gå igenom tullen och visa att vi inte har någon bomb eller en nagelsax med oss.

När vi är uppe i luften igen serveras vi kaffe, dricka och smörgås.

Resan tar ungefär två timmar.

Vi går ner i Frankfurt och nu har vi brottom. Vi måste hämta våra resväskor, nya boardincards lämna resväskorna gå igenom tullen och gissa om jag blev förvånad då det pep när jag gick igenom tullen och blev genomskannad. Jag hade för tre timmar sen gått igen tullen i Madrid klädd precis likadant utan att den sa ett dugg märkligt.

Hon ville se under mina skor och hon skannade noga över dom.

Maria sa att ett par sydlänska kvinnor hade fått ta av sig skorna och hon tyckte det var konstigt att jag slapp. Men det är väl för att du är västerlänning.  Där kom det igen är det så att vi har en slags räkmacka vi glider på vi västerlänningar eller?

I wish hon hade bett mig ta av mig skora för dom stank rejält nu efter alla dessa timmar på väg!

När vi väl hade fått på oss alla klockor och väskor igen fick vi springa mot gate nummer 34 vi sprang och sprang hur långt kan det va?? Typ två kilometer eller?

När vi med andan i halsen springer in i flygplanet står en blond flygvärdinna och hälsar oss välkomna på SVENSKA!!

Alla ombord pratar svenska helt otroligt vi har varit en månad i en spankstalande värld och nu helt plötsligt pratar dom svenska.

Kaptenen hälsar oss välkomna ombord och talar om att om en och en halv timme kommer vi att landa i .....Stockholm!!

Neeeeeejj!!!!!!!

Han ändar sig och säger att vi givetvis skall landa på Landvetter i Göteborg. Vilken lättnad jag vill hem nu!!

Efter en liten stund kommer de blonda flygvärdinnorna med kaffevagenen då vi gärna får köpa oss en kopp kaffe. VA vårt flaggskepp SAS och vi skall köpa ett glas vatten för tjugofem kronor.

Jag fattar nog att SAS inte är lika stort bolag som Lufthansa, LAN eller TAM men ändå, vad kan ett glas vatten kosta? Tjugofem kronor!

Jag tror inte att jag ska flyga på ett tag nu det sagt med ett glas av det medhavda vinet som fortfarande smakar Chile och ett öra som slår lock ibland.

Den blonda fastern

När vi anländer till Talkahoano ser vi hur jordbävningen har farit fram här. Husen är sönder och marken är uppbruten nästan överallt. Efter jordbävningen kom en jättevàg pâ 30 meter som spolade bort nästan allt i dess väg. Marias farbror Juan Carlos berättar pà kvällen att efter jordbävning och tsunamin hade de 80 centimeter med havsvatten innomhus  de bor 2 kilometer fràn havet.   Det blev till att sanera allt fràn krabbor och smàfisk och ett och annat havsmonster.

Dagen efter àker vi in till centrum Mànga handlare blev av med sina lokaler och har fàtt tillfälliga pà torget.
Vi handlar persikor,jordgubbar och bigaràer frukten här smakar verkligen som den ska. Jättegott!!
Vi tittar in hos fiskarna nere vid kajen.
Om jag blundar en minut och lyssnar pà màsarna, känner den lagom varma brisen not min kind med lite fiskdoft i känns det som hemma. Men när jag öppnar ögonen och tittar ner rakt pà tvà stora sjölejon som ligger vid kajkanten och tigger fisk, dà vet jag att jag inte är det.

Hos Marias farbror kommer hans dotter Paula och dotterdotter Javiera och hälsar pà. Javi är 4 âr och skall börja skolan efter sommaren. även dotterns man kommer efter jobbet. Vi är 8 vuxna och ett barn som slàss om ytan. Tur att farbror blà har ett lite större hus.
Javi blir snart kompis hon berättar och visar alla farliga saker som de vassa taggarna pà kaktusarna.
"Tia......Singora......perro......Rocko."  säger hon och pekar pà grannens hund.  Hon säger en hel massa emmellan som jag inte förstod men hon talade om för mig att grannens hund heter Rocko. Sà mycket förstod jag. Tia betyder typ faster men hon kallar mig för den blonda fastern. Jag har ju aldrig sett mig som blond men nu är jag tydligen det.
Jag försöker lära henne räkna till sex för jag kom inte ihàg vad sju heter pà spanska. Faktiskt tror jag att Jimmy lärde sig att räkna till sex ocksà av bara farten!

Vi har varit och beställt bussbiljetter tillbaka till centrala Chile, vi skall till Villa Alemana till Victors kusin.
Vi skall àka nattbussen den tar ca10 timmar. Vi skall ha "sovsal" sà vi kan sova pà bussen. Bussen är en dubbeldäckare där övervàningen är vanlig buss och undervàningen en sovavdelning.

Santiago

Vi áker vidare nu lämnar vi San Pedro och flyger tillbaka till Santiago.
Vivi, Victors kusin tar ledigt nágra dagar och visar oss runt.
Vi áker runt pá allt möjligt tittar pá allt som gár att titta pá. Museumen är stängda eftersom jordbävningen skadade mánga av byggnaderna. Det är fint i Santiago mycket grön omráden smá parker och dylikt.
Floden som rinner rakt igenom Santiago kan inte kallas för flod just nu det knappt rinner alls.

Vi áker metro och buss vi köper ett busskort som heter Bip typ 100 kort.
Vi äter gott och dricker gott, Pisco innan maten och vin till.

Dag tvá äter vi spagetti min favoriträtt utan att dricka nán Pisco innan.

Den natten fár tre av oss springa i skytte trafik pá toaletten, jag, Jimmy och Victor.
Maria át inte spagetti hon át en annan rätt.
Först höjdsjuka och nu magsjuka allt pá en och samma vecka...  Vi skulle druckigt Pisco!

Denna morgon ska vi vidare mot södra Chile sá vár nurse Maria tittar i sitt medhavda apotek och hittar tabletter för magsjuka som vi raskt inmundigar och sá iväg först med tág och sen med buss. Tágrälsen har blivit skadade eller försvunnit helt det ocksá efter jordbävningen.
Marias farbror bor i Talkahoano sá mot Talkahoano utan att passera gá.
Saludos!!!

Tvättbräda

Dagen efter klockan 4.00 pá morgonen stár fyra frusna turister och väntar pá turistbussen. Vi skall iväg pá ytterligare ett djärvt turistmál, de varma källorna, geishrarna i Tatio.
Resan börjar med att vi sitter hoptryckta som sillar i en fullsatt buss. det är kolsvart ute chauffören kör som en fullstándig biltjuv. Vi vet att turen kan vara livsfarlig fast som ni vet är vi "the quattro bravehearts" ♥♥♥♥

Asfaltsvägen tar slut efter ca en timme vi vet att resan skall ta ca tvá timmar. Den väg som vi nu far pá kan bäst beskrivaas som en tvättbräda vi sitter längst bak och känner hur njurstenarna lossnar en efter en och diverse andra organ ocksá. Chauffören verkar inte vara besvärad av att vägen är ojämn han bara kör i ca 70 km i timmen. Vi är inte det enda fordonet pá denna väg det är ett antal andra turistbussan och mindre bilar pá väg till samma mál, vilket gör att dammet yr vi försöker att inte andas in allt men det är inte lätt.

Pá 4300 meters höjd tycker chauffören att nu är vi framme.
Jag är blálila om läpparen och yrsel kommer som ett brev pá posten. Jag lärde mig inget frán igár!

Det är kanske minus 8 grader kallt här uppe vi kör mot de varma källorna som det ángar ifrán.

Vattnet är runt 95 grader varmt sá att vi fár passa oss om det börjar att sprutar ur en.
Vár guide/chaufför plockar fram fukost till oss kokar ägg och varm chocklad i källorna.
Han rekomenderar mig att dricka ett grönt te som skall vara bra mot yrsel.

Efter frukosten far vi vidare mot källorna som det gár att bada i. Det är fortfarande minusgrader vi hoppar i som om vi inte har gjort nágot annat i várt liv. vattnet är 30-40 grader varm och är fullt av mineraler av olika slag och det känns salt. Vi simmar runt lite och känner hur friska vi blir.....:)

Ja och sen skall jag ju kliva upp ur detta vatten ....jag kan ju bara säga att mina tänder höll.

Jimmy börjar nu att känna av höjden han fár blixtrande huvudvärk.
Maria och Victor knaprade pá en grön växt som är bra vid höga höjder. Vi försöker ocksá men det känns konstigt att tugga pá blad.

Vi börjar áterresan nerát vi fár se mánga olika vilda djur som vicuña, ser ut som en lama nästan, vilda ásnor, ñando en sorts struts och chinchillor.
Jag orkar bara lite slött titta känner mig rätt orkeslös och Jimmy már illa.,
Vi stannar vid en liten by, här bor 50 personer. Pá alla hustak sitter ett kors för att hálla de onda andarna borta. En äldre herre grillar lama kött som jag klara av att smak pá men inte Jimmy.
En liten pojke sitter toavakt han har en radiostyrd bil som han leker med under tiden inga kunder syns. Kontrasterna är som sagt stora i detta land.
När vi äntligen kommer hem till hotellet stupar vi i säng bägge tvá.
Vi betalade bra för att fá má sá här dáligt!!

Turistätare

Vi ger oss av innan soluppgángen i en Range Rover (läs Merca turistbuss) mot djungeln (läs öknen).
Vi skall leta efter den otroligt ovanliga Chilenska Flamingon som skall vara turistätande.
Vi kör pá den asfalterade vägen som löper genom (djungeln) öknen. Vi nickar till av spänning och Range Rovern (turisbussen) skuttar vidare pá den raka asfaltsdjungelvägen. Vi svänger djupare in mot hjärtat av djungeln (saltöknen)
Vi stannar vid (salt) lagunen vár guide viskar till oss att snabba oss ut och ha gevären (kamerorna) beredda.
Vi smyger oss ut och hör ett tjatter av dessa livsfarliga turistätende rosa djur. Vi lyfter vára (gevär) kameror och börjar skjuta av nágra bilder. Den rosa flamingon lyfter över vára huvuden och landar lángt bort vid den andra (salt) lagunen. Puh vi klarade oss denna gángen.

Nu skall vi vidare upp mot berget. Vi rör oss tyst med bilens motor tjutande uppför tvättbräde vägen.
Vi skumpar tysta pá vára säten och spejar oroligt efter nästa lagun där den tusristätande "svartfotingen"(vet ej vad fágeln heter) häckar.  Med tjutande bromsar stannar vi vid den första lagunen som visar sig ha varit en stor vulkan i sitt förra liv. Själva lagunen är kraterhálet. Pá vintern kan det bli bortát -30 grader kallt här uppe och snön faller vit och fin pá bergen runtomkring. Tur att det är sommar nu dá snö har vi tillräckligt mycke av hemma.

Här uppe är vi pá 3800 meters höjd med ens känns mitt huvud lätt och en liten yrsel smyger sig pá. Hjärtat slár snabbt som om jag har sprungit väldigt fort. Vi skall nu ut pá en halvtimmes promenad i sakta mak tar vi oss ner mot lagunen tillsammans med guiden som pekar och pratatr. Han sätter oss ner för att lyssna pá fáglarnas läten. Sen lángsamt tillbaka till bussen inna fáglarna fár vittring av oss turister. De brukar sätta i sig ca tvá turister om áret. Vi klarade oss igen!!

Pá nerfärden stannar vi till vid en liten by som odlar i terrasser. Det har dom gjort sen Inkas kom in i deras liv ganska länge alltsá.Vi fortsätter vidare och stannar vid en lite större by. Toabesöket kostar 200 pesos och dá fár man en bit papper ocksá! (turisätare?)
Vi köper glass.
Yrseln har förvandlats till en grym huvudvärk.

När vi säkert har klivit ur Merca bussen jag menar Range Rovern sá klart, och klivit in pá várt rum stár sängen och väntar jag kryper ner och sover nán timme.
¿Tänk om turistätarna kommer hit och tar oss?
HU bäst att gömma sig under täcket!!

Öken

Quillota är nu ett minne blott.
Vi besökte mánga platser när ni var där. Victor och Maria hade bokat fulla dagar med aktiviteter, sá när det Äntligen blev en ledig dag ákte vi runt i bilen som vi lánat av Victors kusin.
Vi var i kuststäderna Valparaiso, Viña del Mar och Con Con.
Snálblásten var sá kall sá ingen av oss ville bada. Chilerna badade och solade ävenom den röda flaggan var uppe som betydde att det var starka strömmar ute pá havet.

Vi reste till Santiago med en Pullman buss 16000 pesos för oss fyra det blir ca 260 kronor.
i Santiago skall vi träffa en till kusin till Victor; Vivi, hos henne skall vi sova en natt sen bär det av mot San Pedro.
Vivi hade tvá jättesöta katter sá äntligen fick jag klappa en kissemiss igen.
Pá morgonen for vi mot flygplatsen och San Pedro.
1 timme och 49 minuter ca 150 mil senare närmar vi oss San Pedros flygplats i Calama. Utanför fönstrets syns bara sand, ska han landa mitt ute pá sanddynerna? Hur skall detta gá?

Det finns en landningsbana, vilken tur, vi kliver ut efter en turbulent landning ut i friska luften det bláser ganka kraftigt och solen steker pá. Frán flygplatsen máste vi áka buss, transfer till San Pedro. Bussen kostar 10000 pesos per person hutlöst tycker vi dá speciellt efter bussturen med en Pullman buss till detta en liten löjlig buss fór kanke 20 personer, stenhárda bänkar och en chaufför som kör som en galning.

Vi börjar köra i detta öken landskap och har jag pratat om öken förrut sá glöm det nu är vi  i öknen. Vi áker i 100 km i timmen pá en asfalterad väg mitt ute i ingenstans. Det finns bara sand och bergen runt omkring. Vi nár bergen efter en stund och börjar en klättring uppför.  Landskapet förändras lite till  lite mer berg och inte sá platt.
Helt plötsligt stár det en hel massa bilar i alla möjliga färger och storlekar mitt ute i sanddynorna; Dakarrallyt säger chauffören.
Vi forsätter att köra fort och bestämmt mot ett mál som vi fár syn pá en grön oas mitt i allt detta sandiga ökenlanskap.
Asfalten tar slut och en dammig gata tar vid.

Vi blir avsläppta pá en gata och skall själva hitta fram till várt hotell.
Efter incheckning och besök pá toan och byte till lättare kläder gár vi en sväng pá stan.
Vi hittar vykort med en gáng och här finns det turister frán när och fjärran.
Sand överallt, det dammar, solen bränner i skinnet och jag vill gá pá skuggsidan.
Det mörknar och livet börjar kännas lite lättare nu när det blir lite svalare.

Funderingar igen¿

Hola!
Vi hamnade till slut i en liten stad som heter Quillota.
Mitt i ingenstans i en grön dal med dessa bruna berg runt om. Det är sommar och väldigt torrt.
Träden och buskarna har en grön färg och det blommar överrallt med gräset är gulbrunt bortbränt redan fast det är i början av sommaren.
Vi áker över floden ja... vilken flod?
Det finns en liten bäck i mitten pá flodádran som rör pá sig.
Annar brukar vattnet ná ända upp till brokanten men inte i ár.
Vattenbrist heter det visst.

Hotellet heter Hotel Palmeras vi fár rum 303 sängen känns bra och badrummet är helt ok.
Vi ser över hustaken bort mot bergen som ligger i morgondiset vilket háller i sig till ca halv ett och efter det är solen brännande het.
Staden gár till en vila runt tvá tiden dá alla tar siesta.

Vi letar efter vykort men hittar inga. Vi letar överrallt till slut fár i hjälp av turisbyán där damen vet vart vi skall gá. Hon pratar engelska vilket inte är speciellt vanligt att de gör, Quillotaborna. Mánga förstár vad jag säger men de svarar pá spanska och jag förstár inte vad de svarar. Taskigt läge!

"Nämen vi har inga vykort det finns ju internet" svara de när vi frágar.
Senare ser vi en kö ringla bort mot horisonten och dá undara jag förstáss varför de köar.
Maria svarar att de skall betala gas, el eller vattenräkningen.
Men de har ju internet svarar jag?
Det fungerar inte fullt ut svarar Maria.

Alltsá jag betalar heldre mina räkningar via nätet och skickar vykort pá posten än tvärtom.
De fár köa an láng stund pá varje ställe de skall betala sina räkningar pá.

Livet är annars rätt lungt och stilla här i Quillota.